Portal de Periódicos da CAPES

Jesuiternas kyrka Il Ges[ugrave] i Rom

2006; Taylor & Francis; Volume: 75; Issue: 3 Linguagem: Sueco

10.1080/00233600600608414

1651-2294

Torgil Magnuson,

Historical Art and Architecture Studies

Click to increase image sizeClick to decrease image size Notes 1. St Ignatius av Loyola, eg. Inigo Lopez Onaz y Loyola, föddes 1491 på slottet Loyola i Baskien. Han var först verksam som militär, blev svårt sårad under en belägring av Pamplona och genomgick under sin konvalescens en religiös kris. Studerade vid Sorbonne i Paris 1525–34. Verksam i Rom efter 1537 och avled 1556. Helgonförklarad 1622. För de första jesuiterna, deras målsättning och deras verksamhet, se J. W. O'Mally, The First Jesuits, Harvard, Cambridge Mass., 1993. 2. O'Malley, 1993, s. 60. 3. Beträffande jesuiternas predikande, se O'Mally, 1993, s. 91ff. Ofta kunde en jesuitpräst i Rom på 1500-talet hålla timslånga predikningar tre till fyra gånger i veckan, och jesuiterna predikade överallt, på gator och torg, i fängelser och sjukhus, i hamnar och på fartyg. 4. För diskussionen av Michelangelos plan, se James Ackerman, The Architecture of Michelangelo, University of Chicago Press, Chicago, 1986, s. 334. Teckningen i Uffizierna, UA, 1819, är troligen av Nanni di Baccio. Ackerman har övertygande visat att den är helt främmande för Michelangelos arkitektoniska stil. J. Ackerman, ≫The Ges[ugrave] in the Light of Contemporary Church Design≪, I Rudolf Wittkower och Irma Jaffe (red.), Baroque Art: the Jesuit Contribution, Fordham University Press, New York 1972, s.18. 5. Giovanni Sale, Pauperismo architettonico e architettura gesuitica, Milano 2001, 34ff. Jfr Ignazio e l'arte dei gesuiti, a cura di Giovanni Sale, Milano 2003. 6. Sale, 2003, s. 38ff. 7. Dokumentet som finns i jesuitkollegiets arkiv i Rom, är citerat av Giovanni Sale, 2003, s. 42ff. 8. Beträffande den diskussion som fördes inom jesuitorden när det gällde utsmyckningen av S. Andrea al Quirinale se J. Connors, ≫Bernini's S. Andrea al Quirinale: payments and planning≪, i Journal of the Society of Architectural Historians, XLI, 1982, s. 15–37. 9. Källmaterial för bygget av Il Ges[ugrave] är publicerat av P. Pirri, Giovanni Tristano e i primordi della architettura gesuitica, Roma, 1955, s. 248–256. Jfr Ignazio e l'arte dei gesuiti, a cura di Giovanni Sale, Milano 2003, s. 49ff. 10. Sale, 2001, s. 77. 11. Breven citeras hos W. Buchowiecki, Handbuch der Kirchen Roms, III, Wien, 1974, s. 423. Även hos Sale, 2001, s. 77ff. 12. En treskeppig kyrka skulle vara ≫pi[ugrave] solenne e celebrativa …≪, Sale, 2001, s 80. 13. P. Pecchiai, Il Ges[ugrave], di Roma, Rom, 1980, s. 56, betraktar Il Ges[ugrave] som ett verk av kardinal Farnese vars tankar omsatts i praktiken av Vignola. Schwager har däremot mera betonat Vignolas insats. Jfr Sale, 2003, s. 63. 14. K. Schwager, ≫La chiesa del Ges[ugrave] del Vignola≪, i Bollettino del Centro Internazionale di Studi di Architettura Andrea Palladio, XIX, 1977, s. 265. Richard J. Tuttle, Bruno Adorni, Christoph Luitpold Frommel et al. (red.). Jacopo Barozzi da Vignola, Milano, 2002, s. 298 ff. Se även s. 283, fig. 148, en teckning av Oreste Vannocci Biringucci i Biblioteca Comunale i Siena visar en kyrka planerad av Vignola eller av någon i kretsen kring denne med halvsfärisk kupol utan kupoltrumma. Någon sådan kyrka har visserligen inte byggts men teckningen visar hur Vignola kan ha tänkt sig Il Ges[ugrave]. Ackerman, i Baroque Art: the Jeuit Contribution, 1972, s 24, identifierade denna teckning. 15. For dokument rörandeII Ges[ugrave]s byggnadshistoria se P. Pirri, 1955. För byggnadshyttan från 1568, se även P. Pecchiai, 1980, s. 53 ff. För en utförlig sammanfattning av byggnadshistorien, se även W. Buchowiecki, 1974, s. 416–433. 16. R. J. Tuttle et al. (red.), 2002, s. 274. och 297. Bild 1 b visar ett första fasadförslag av Vignola som föregick det vi känner det från Cartaros kopparstick. Det finns avbildat på den medalj som präglades vid grundläggandet 1568. Hela fasaden bildar en rektangel, och flankpartierna är lika höga som mitten, som kröns av ett tympanon över ett s.k. serlianamotiv. 17. Denna ändring av fasadpilastrarnas höjd har påpekats av Schwager och Schlimme, I Jacopo Barozzi da Vignola, 2002, s. 298. Beträffande anledningen att överge Vignolas fasadförslag, se Ackerman, 1972, s. 25. 18. Pecchiai, 1980, s. 44. 19. Pecchiai, 1980, s. 62f. 20. R. J. Tuttle et al. (red.), 2002, s. 292. Ett förstadium till dessa små läktare är sannolikt vad vi ser på en teckning av Alessandro Pagliarino från tiden 1578–81. Vi ser på denna väggen i mittskeppet i Il Ges[ugrave] med vad som ser ut som gallerförsedda gluggar, där nu coretti är, ovanför öppningarna till sidokapellen. Det är inte bekant vad dessa gluggar kan ha tjänat förändamål. Var de till för att släppa in ljus i kyrkan från utrymmet över sidokapellen eller för att få mera ljus i detta utrymme från kyrkans mittskepp? 21. För hela utsmyckningen av valvet, se R. Engass, The Painting of Baciccio. Giovanni Battista Gaulli 1639–1709. Pennsylvania Univ. Press 1964. 22. R.J. Tuttle et al. (red.), 2002, s. 67. 23. Sidokapell till höger: första kapellet, St Andreas med fresker av Agostino Ciampelli. Andra kapellet, Kristi lidande med fresker av Gaspare Celio. Tredje kapellet, Änglarna med fresker av Federico Zuccari, Ventura Salimbeni och Scipione Pulzone. Sidokapell till vänster: S. Francesco Borgia (ursprungligen aspostlarna Petrus och Paulus) fresker av Niccolò Circignani. Andra kapellet, Den heliga familjen (ursprungligen vigt åt Jungfru Marie födelse), fresker av Gaspare Celio och Niccolò Circignani. Tredje kapellet, Heliga Trefaldigheten, med fresker av Durante Alberti, G. Fiammeri och Giuseppe Valeriani. 24. Det hade funits vissa planer att placera St Ignatius’ grav under högaltaret, men då denna placering ansågs alltför förnämlig beslöts i stället att förlägga graven till vänstra tvärskeppet. En teckning i Nationalmuseum, Stockholm (N.M. CC 878r ) har av E.A. Levy, identifierats som ett förslag av Carlo Fontana att bygga om Il Ges[ugrave]s kor och högaltare och förlägga St Ignatius grav i en krypta under högalatret. E.A. Levy, ≫A Canonical Work of an Uncanonical Era: Re-reading the Chapel of Saint Ignatius (1695–1699)≪ in the Ges[ugrave] of Rome, Diss., Princeton University, 1993. 25. Pecchiai, 1980, s. 209. 26. Pecchiai, 1980, s. 216ff. 27. Pecchiai, 1980, s. 216ff. 28. På Regnards gravyr av interiören förefaller pilastrarna vara helt släta. Om de möjligen haft målade refflor är inte möjligt att se, men till pilastrar med kapitäl i compositaordning bör ha hört refflade pilastrar. 29. Pecchiai, 1980, s. 217. 30. E. Haskell i Baroque Art: the Jesuit Contribution, 1972, s. 57f. 31. Så skriver exempelvis Peter Murray i The Architecture of the Italian Renaissance, London 1963: ≫The influence of Vignola's Ges[ugrave] has been such that it became almost the standard type of church plan and church façade.≪ Ändå är Murray medveten om de förebilder som här ovan har påpekats, bl.a. Albertis S. Andrea i Mantua och hans fasad på S. Maria Novella i Florens. 32. En av de första som påvisade hur oriktig tesen var att jesuiterna skulle ha lanserat en särskild arkitektonisk stil var Joseph Braun med sitt verk Die Kirchenbauten der deutschen Jesuiten, Freiburg i.Br. 1910, 2 Vols. 33. R. Bösel, ≫L'architettura della Compagnia di Ges[ugrave] in Europa≪, in Ignazio e L'arte dei Gesuiti, 2003, s. 71. 34. J. Braun, Die Belgischen Jesuitenkirchen: Ein Beitrag zur Geschichte des Kampfes zwischen Gotik und Renaissance, Freiburg i.Br., 1907. Detta arbete följdes 1910 och 1913 av studier beträffande jesuiternas kyrkobyggnader i Tyskland och Spanien. Att begreppet ≫jesuitstil≪ är förlegat sedan nästan hundra år, har också bekräftats av Rudolf Wittkower och sedan av Francis Haskell. F. Haskell, ≫The Role of Patrons: ≫Baroque Style Changes≪. i Baroque Art: The Jesuit Contribution, 1972, s. 51–62. Buchowiecki skriver i 1974, s. 434, ≫Die seinerzeit so stark betonte, weitreichende Vorbildlichkeit des >Typus Ges[ugrave]< ist sehr überschätzt worden: einen auf diesem Paradigma basierenden >jesuitenstil< gibt es nicht und hat es nie gegeben …≪ 35. Jfr R. Bösel, i Ignazio e L'Arte dei Gesuiti, 2003, s. 65–122.